Har på kort tid varit i kyrkan ett par gånger och börjar alltid i huvudet bolla idéer och tankar angående att ge sitt liv till gud i dessa situationer.
Ska man försöka sig på en liten amatörmässig reflektion angående religion skulle man kanske kunna dela in religionen i några få pelare. Dvs Gudar (symboler), samhörighet, fiender. Jag kommer i detta inlägg generalisera en hel del men tycker ändå jag har en poäng. Det finns säkerligen en del faktafel men jag tror att dessa i stort sätt är av ringa betydelse för min uppfattning (och jag vet att alla religiösa personer inte faller inom min generalisering). Denna reflektion utgår också mycket från kristendomen som vi har här i Sverige.
Varför väljer folk att tro på en religion egentligen? Kan det bero på tradition? Kan det bero på en övertygelse? Eller kan det helt enkelt bero på att man vill skylla händelser runt omkring en på en övernaturlig makt.
Alla religioner har väl någon form av samhörighet. En grupp av människor som av outgrundlig anledning verkar tycka lika, letar sig till varandra. Man firar högtider, glädjedagar och sorgedagar ihop. Dessa 3 faktorer kan jag faktiskt ha förståelse för. Man vill väl dela glädje och sorg med likasinnade (man behöver iofs inte ha någon religion i bakgrunden för att fira?)
Gudar finns i alla religioner så vitt jag vet. Guden behöver väl inte vara någon onaturligt väsen som svävar bland molnen eller har åtta armar. Guden kan likväl Hans Scheike vara en person som vissa ser upp till.
Fiender verkar finnas inom alla religioner mer eller mindre. Andra är inte lika och tänker inte lika därför är dessa personer, organisationer eller religioner ett hot.
Min åsikt angående religion är att det antingen är något man föds in i (tradition) eller att man vill skylla en massa betydelsefulla händelser, både positiva och negativa på någon övernaturlig makt. Traditionsargumentet har jag förståelse för medan det andra förkastas helt.
Alltså, helt logiskt. Säg att jag har ett bra liv. Jag trivs och tycker allt är toppen. Varför i hela friden skulle det vara någon guds förtjänst och inte min egen? Otroligt naivt att tro det. Samma sak om det är det omvända. Att det är pga en massa händelser som man förtjänar det och därför blir man straffad av gud. Hoppas ni hör själva hur ologiskt det låter.
Få saker har väl dödat så många människor som just religion…ja det skulle väl vara politik då men det är väl främst de ggr som religion och politik ska gå ”hand i hand” (det är väl himla smidigt att skylla på religion för att politiskt kunna göra sig av med oliktänkande).
Jag har jättesvårt med religion i annan form än traditionsreligionen. På dop hör man hur barnet lämnas över till gud för att skyddas…om gud nu varit så god skulle väl inte barndödlighet bland tex döpta inte finnas. När vi sedan dör ska gud ta hand om oss och låta oss komma till evigheten eller nåt. I bröllopet deklarerar man inför gud bla bla bla. Jag blir väldigt provocerad och nästan arg av sådana saker. Blä som FAN!
Min son är döpt. Kan tyckas lite…eller väldigt tvetydligt att vi gjort detta. Jag själv ser ingen större symbolisk kristen handling i det. Betydelsen av dopet (och det gäller i mångt och mycket även bröllopet och begravningen) som en kristlig handling är väldigt begränsad utan det är mer en traditionsgrej att hiva ner ungen i dopfunten och ge den lille vilden ett namn.
Enligt min åsikt så kan kyrkan en väldigt social funktion vid kriser av olika slag. Det är en del av vårt samhälle, en del av vår historia. Frågan är hur stor del den har i vår framtid. Människan har väl blivit mer kritisk till budskapet men inte till traditionen och till funktionen.
För att summera detta väldigt spretiga inlägg. Religion har en traditionell betydelse, no more! Bättre att tro på sig själv och sin egen påverkan på sitt eget liv än att skylla på guden/religionen. Relion = Lathet!
