För mig får folk tro på vad det vill och gärna argumentera
för det. Jag har väl inte så mycket åsikter om det och vill ändra på dem men jag
saknar som sagt förståelse.
Varför ska man tro att saker och ting händer för att någon gud vill det? Varför ska man tacka någon random gud för man har det så bra eller för att något i livet faller väl ut? Kan man inte bara inse att man själv gjorde ett otroligt bra jobb och ge sig själv cred för de beslut man tagit och hur väl de faller ut? Att klappa någon gud på axeln ist för sig själv är ju att se ner på sin egen handling.
En annan sak. Om det nu finns en gud…hur kan den då se olika ut beroende på vart i världen beroende på vem man frågar och man bor? Någon måste ju rimligen ha fel eller är det så att religiösa också inser att någon eller alla troende måste leva ett liv i förnekelse?
Det som lockat mig tidigare med religion är nog liv efter döden. Kändes som sådant slöseri att alla mina erfarenheter och upplevelser bara skulle slockna och dö sådär. Dock känns ju liv efter döden också så sjukt orimligt så jag förstår inte hur och varför det skulle bli så? Liv efter döden är något jag skulle vilja tro på men har sedan jag diskuterat ämnet i veckan så vet jag inte hur det skulle se ut och gestalta sig. Vill jag verkligen gå runt i en vit stjärngossesärk på en grön äng och höra en harpa spela. Vill jag känna evig lycka och att ingenting kan gå fel. Snacka om att livet skulle förlora en viss nerv och att det skulle bli tämligen känslolöst. Vem bestämmer liksom vad lycka är? Är din lycka den sanna lyckan eller är min lycka den sanns? Alla har ju inte samma känslor inför samma givna möte.
Men hur är det med moral? Är moral något man får för att man är troende/religiös? Finns det alltså en absolut moral som visar en tydlig skillnad mellan vad som är rätt och fel? Har bara gudar tillgång till den absoluta moralen?
Varför ska man tro att saker och ting händer för att någon gud vill det? Varför ska man tacka någon random gud för man har det så bra eller för att något i livet faller väl ut? Kan man inte bara inse att man själv gjorde ett otroligt bra jobb och ge sig själv cred för de beslut man tagit och hur väl de faller ut? Att klappa någon gud på axeln ist för sig själv är ju att se ner på sin egen handling.
En annan sak. Om det nu finns en gud…hur kan den då se olika ut beroende på vart i världen beroende på vem man frågar och man bor? Någon måste ju rimligen ha fel eller är det så att religiösa också inser att någon eller alla troende måste leva ett liv i förnekelse?
Det som lockat mig tidigare med religion är nog liv efter döden. Kändes som sådant slöseri att alla mina erfarenheter och upplevelser bara skulle slockna och dö sådär. Dock känns ju liv efter döden också så sjukt orimligt så jag förstår inte hur och varför det skulle bli så? Liv efter döden är något jag skulle vilja tro på men har sedan jag diskuterat ämnet i veckan så vet jag inte hur det skulle se ut och gestalta sig. Vill jag verkligen gå runt i en vit stjärngossesärk på en grön äng och höra en harpa spela. Vill jag känna evig lycka och att ingenting kan gå fel. Snacka om att livet skulle förlora en viss nerv och att det skulle bli tämligen känslolöst. Vem bestämmer liksom vad lycka är? Är din lycka den sanna lyckan eller är min lycka den sanns? Alla har ju inte samma känslor inför samma givna möte.
Men hur är det med moral? Är moral något man får för att man är troende/religiös? Finns det alltså en absolut moral som visar en tydlig skillnad mellan vad som är rätt och fel? Har bara gudar tillgång till den absoluta moralen?
Dopet kan jag knappast påverka eller bryr mig knappast om
förutom att det förhoppningsvis är ett fint minne för familj och vänner som var
där.
Min konfirmation kan jag väl förklara med att det var roligt. En del kompisar var där och vi hade kul ihop. Var ju knappast bibelstudier utan bara att umgås, prata och utföra vissa uppgifter. Givetvis var jag tillräckligt vuxen för att säga att jag inte trodde på någon gud men ändå var jag där och deltog. Tillfället har dock varken präglat eller påverkat min uppfattning idag, varken positivt eller negativt.
Dopet av barnen. Jag tycker kyrkan är ett bra forum för att ceremoniellt utföra en sådan typ av handling. För mig personligen betyder det egentligen inte mer än en namngivelseceremoni. Tror absolut inte att detta kommer påverka barnen i någon som helst utsträckning och jag är tämligen säker på att de kan bilda sig sin egen uppfattning när tiden är mogen.
Ja det var väl lite tankar som snurrar i huvet =)
Min konfirmation kan jag väl förklara med att det var roligt. En del kompisar var där och vi hade kul ihop. Var ju knappast bibelstudier utan bara att umgås, prata och utföra vissa uppgifter. Givetvis var jag tillräckligt vuxen för att säga att jag inte trodde på någon gud men ändå var jag där och deltog. Tillfället har dock varken präglat eller påverkat min uppfattning idag, varken positivt eller negativt.
Dopet av barnen. Jag tycker kyrkan är ett bra forum för att ceremoniellt utföra en sådan typ av handling. För mig personligen betyder det egentligen inte mer än en namngivelseceremoni. Tror absolut inte att detta kommer påverka barnen i någon som helst utsträckning och jag är tämligen säker på att de kan bilda sig sin egen uppfattning när tiden är mogen.
Ja det var väl lite tankar som snurrar i huvet =)
