Mina minnen av mormor är många. Mormor kunde blanda den perfekta saften. Hon förstod att den skulle vara stark och smaka mer saft än utspätt vatten. Min mormor förstod även vikten av att bre en smörgås på rätt sätt. Ett lagom tjockt lager med smör som skulle bres ut i vartenda hörn och vrå... inga hafsverk. Jag var alltid välkommen hem dit, en tyst överenskommelse som var trygg att ha. Hon hade kakor (som man gärna skulle ta massor av), kaffe och en varm kram tillhands de gånger man dök upp. Tyvärr utnyttjade jag denna överenskommelse för sällan...
Samtalen med mormor var alltid liknande. Varje gång man fråga hur det var kom svaret "...det är huvet upp å fötterna ner". Mina minnen av mormor är många. Framförallt från julaftnarna vi firade när jag var liten. Det var alltid hemma hos mormor och morfar på Landisvägen i Hökåsen. Nu finns ingen av dem kvar och Landisvägen är sedan länge sedan i andra personers ägo.
Cancer är en hemsk sjukdom som rykte min mormor ifrån mig för tidigt. Jag är inte riktigt förberedd på den och har nog inte förstått riktigt än. Önskar jag hade kunnat vara där en gång till. Inte för att säga farväl... utan för att visa att mormor är och har varit viktig för mig... ända sedan den dagen jag föddes.
Av olika själ så blev det inte så.
Är otroligt glad över att vi sågs strax innan jul även om jag då föga anade att det skulle vara sista gången.
Just nu spelas Kents låt "Utan dina andetag" på radio...
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Vi ses en dag mormor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar