Jag är en vilsen själ som vandrar runt ovetandes om
framtiden. Sedan mina föräldrar kom på mig för 3 månader sedan med att krama
killnallen mer än tjejnallen så känns det som dem har tagit avstånd från mig. I
hela mitt nu 32 och ett halvåriga liv har jag sökt efter den rätta men alltid
hamnat fel. Vänt mig mot fel vänner eller lagt mitt liv i omöjliga förhållanden.
Man kan nästan tro att jag sökt problem medan allt jag vill är att finna en
inre stig som ska leda mig till mitt vattenhål, min oas, min inre låga.
Jag verkar sakna verktygen för att bedriva en bra relation
och söker härmed råd. Min inre önskan är att ha en bra relation med föräldrarna,
finna en vänkrets som bryr sig om mig och få en relation där jag känner mig
älskad. Kan killnallen vara den rätta för mig? Sist men inte minst vill jag
inte säga farväl till min tjejnalle eftersom jag känner annorlunda med
killnallen, jag hoppas vi kan vara vänner…inte just nu kanske…men i framtiden!
Snälla hjälp mig!!!
Hälsningar från ”En trasig själ”
Hälsningar från ”En trasig själ”
………………………
Hej ”En trasig själ”!
Det tynger mig att höra om din situation och om dina
relationer. Något som slår mig är att du hela tiden sätter andra individer än
dig själv i centrum. Killnallen kan vara din själsfrände men mitt råd till dig ”En
trasig själ” är att först finna din inre vilja för att ditt hjärta ska led dig
på rätt väg. Ta reda på vad du finner viktigt i dina relationer och försök
hitta personer som uppfyller de önskemålen. Tyvärr kan jag inte råda dig något
i din föräldrarelation mer än att blod är tjockare än vatten så dina föräldrar
får du nog dras med. Något mer som är tjockare än vatten är en irish coffee, så
jag tycker du ska bjuda över dina föräldrar på en sådan och förklara för dem
vad killnallen betyder för dig! Beträffande tjejnallen så undrar jag hur hon
ser på dig det kan ju blir svårt i början att vara vänner om känslor finns. Ta
ett uppehåll isf och se om några månader om det känns ok att återuppta
kontakten.
Hoppas du finner din inre frid!!
Kram Marlena/Bullen eller vem jag nu är…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar