Ibland tänker jag på döden. Det är inte ofta men ibland så... Det brukar ske i samband att man läser om unga/yngre som dör av olika anledningar såsom olyckor, sjukdomar mm. Mina dödstankar har blivit mer påtagliga sedan jag fick barn...så är det bara. Betyder det att jag är rädd för döden?
(Detta är inte ett deprimerande inlägg i min mening. Mer ett konstaterande och reflekterande om ett ämne som om det slår in blir väldigt komplicerat om det slår in. Men att gå och vänta på det och tänka på det dagarna i ända gör mig inte gladare!)
Det som kanske berör och bekymrar mig när det kommer till dessa reflektioner är hur snabbt allt kan ändras. Från att ena dagen varit fullt frisk och inte haft ett bekymmer i världen till att hela världen välts över ända pga något besked eller en händelse. Förut så brydde jag mig inte så mycket i detta ämne mer än att tycka det är tragiskt när människor rycks bort från ett liv de inte har levt klart. Men sedan jag fått barn så har mina tankar ändrats. Tänk om jag eller någon i min familj drabbas? Eller någon vän? Hur sjutton ska man hantera det?
Jag har drabbats av att en person som stog mig nära rycktes bort från mitt liv på ett på tok för tagiskt sätt. Faktum var att jag var alderleds för ung för att då förstå kanske. Iaf för att kunna hantera detta. Det jag lärde mig av situationen var iaf att hur det än är och vad som har hänt, så kommer livet fortsätta på ett eller annat sätt.
När jag tänker på döden så är det ofta utifrån allt jag skulle missa. Mina barns uppväxt, studenter, flytta hemifrån, se när de bygger sina liv på samma sätt som jag gjort hittills (inte exakt på samma sätt men med eventuella förhållanden, barnbarn mm) och dela deras glädje inför livets händelser . Har så svårt att förstå att när allt kommer omkring så är jag faktiskt en av de personerna som kan missa mina barns utveckling pga just sjukdomar och olyckor. Gör jag något för att förebygga risken? Nej egentligen inte. För ärligt talat så vet jag inte om jag kan det. Jag kan leva mitt liv med alla faktorer omkring mig på samma sätt som jag gör nu. Jag kan givetvis vidta en viss försiktighet och inte utsätta mig för "onödiga" situationer men jag kan omöjligt gardera mig för allt. Nu är jag ingen person som hoppar från höga klippor med fallskärm, eller friklättrar på fasader eller berg men det kan räcka med att cykla utan hjälm för att allt ska ändras.
Cyklar jag med hjälm? Nej!
Är jag rädd för döden? Nej, jag bara vet att den kan vänta där bakom nästa hörn, brutal och direkt....men utan påverkan av mina handlingar...
Grundtanken är istället. Lev livet istället för att invänta döden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar