Vinnarskalle delux!

Få personer besitter en sådan vinnarskalle att beundrar dem för just det. Spontant kan jag bara komma på två personer just nu. Peter "jag är så grymt besviken på Börje" Forsberg är den första. Anja "Var det inte backhoppning på OS-programmet idag?" Pärson.

Idag går ett program om Anja på TV vilket styrker min åsikt ännu mer. Ibland kunde jag tycka att det är fan vad hon snackar fast hon inte levererat på länge. Men så blir det mästerskap och hon taggar till och ger oss svenskar ett gäng medaljer. Det är dock inte på grund av medaljerna som jag beundrar henne mest. det är för hennes vinnarskallen...

Svenskar får ofta skit för att de i pressen uttrycker besvikelse efter att det misslyckats uppnå sina mål. Bättre att vara ödmjuk och framhålla de andras prestation. I mitt minne plockar jag fram en sådan incident med Anja. Har för mig hon fick skit för att uttryckt just besvikelse över en missad medalj. Jag tycker det är otroligt starkt att offentligt krittisera sig själv och allt annat runt omkring om man nu inte uppnått sitt mål. I dokumentären nu på TV var Anja besviken över OS-bronset i kombination 2010 eftersom kraschen dagen innan i störtlopp kan ha kostat henne guldet!! Hatten av till en sådan inställning. Är man i världstoppen ska man sträva efter att vinna!

Kommer också på två motsatser till Anja. Det är Magdalena Forsberg och Anna-Karin Zidek fd Olofsson. Det är två idrottare som gick in som värdsettor, ledande av världskuppen och fan vet allt de året de skulle representera Sverige i OS. Båda ballade ur och tog väl inte i närheten de medaljer som "man" hoppats på. Reaktionen var ett ryck på axlarna med en kommentar som typ "Sånt som händer". Undra på att de inte pallar trycket med den inställningen!

Nä idag hyllar vi Anja och tänker på vad vikten av en vinnarskalle kan betyda...




Beträffande vinnarskallar så tyckte jag att jag hade en vinnarskalle som ung. Hett temperament som från och till föll ut lite olyckligt på fotbollsplanen. Trodde dock att den lugnat ner sig nu när jag mognat lite...detta var min övertygelse till om med 26 jan 2013. Herrmiddagen levererade en lagtävling i form av spökboll. Glidtacklandes över hela planen tog jag...(och till viss del resten av laget) ;) ....till turneringsseger! jag säger inte att jag var bäst...men utan fotsulan i Tobbes lår hade vi kanske inte vunnit!