Hej relationsrådet...

Kära Marlena/Bullen eller vem det nu är…

Jag är en vilsen själ som vandrar runt ovetandes om framtiden. Sedan mina föräldrar kom på mig för 3 månader sedan med att krama killnallen mer än tjejnallen så känns det som dem har tagit avstånd från mig. I hela mitt nu 32 och ett halvåriga liv har jag sökt efter den rätta men alltid hamnat fel. Vänt mig mot fel vänner eller lagt mitt liv i omöjliga förhållanden. Man kan nästan tro att jag sökt problem medan allt jag vill är att finna en inre stig som ska leda mig till mitt vattenhål, min oas, min inre låga.

Jag verkar sakna verktygen för att bedriva en bra relation och söker härmed råd. Min inre önskan är att ha en bra relation med föräldrarna, finna en vänkrets som bryr sig om mig och få en relation där jag känner mig älskad. Kan killnallen vara den rätta för mig? Sist men inte minst vill jag inte säga farväl till min tjejnalle eftersom jag känner annorlunda med killnallen, jag hoppas vi kan vara vänner…inte just nu kanske…men i framtiden!

Snälla hjälp mig!!!
Hälsningar från ”En trasig själ”

………………………

Hej ”En trasig själ”!

Det tynger mig att höra om din situation och om dina relationer. Något som slår mig är att du hela tiden sätter andra individer än dig själv i centrum. Killnallen kan vara din själsfrände men mitt råd till dig ”En trasig själ” är att först finna din inre vilja för att ditt hjärta ska led dig på rätt väg. Ta reda på vad du finner viktigt i dina relationer och försök hitta personer som uppfyller de önskemålen. Tyvärr kan jag inte råda dig något i din föräldrarelation mer än att blod är tjockare än vatten så dina föräldrar får du nog dras med. Något mer som är tjockare än vatten är en irish coffee, så jag tycker du ska bjuda över dina föräldrar på en sådan och förklara för dem vad killnallen betyder för dig! Beträffande tjejnallen så undrar jag hur hon ser på dig det kan ju blir svårt i början att vara vänner om känslor finns. Ta ett uppehåll isf och se om några månader om det känns ok att återuppta kontakten.

Hoppas du finner din inre frid!!

Kram Marlena/Bullen eller vem jag nu är…

Lev livet istället för att invänta döden!

Är inte jag odödlig?
Ibland tänker jag på döden. Det är inte ofta men ibland så... Det brukar ske i samband att man läser om unga/yngre som dör av olika anledningar såsom olyckor, sjukdomar mm. Mina dödstankar har blivit mer påtagliga sedan jag fick barn...så är det bara. Betyder det att jag är rädd för döden?
(Detta är inte ett deprimerande inlägg i min mening. Mer ett konstaterande och reflekterande om ett ämne som om det slår in blir väldigt komplicerat om det slår in. Men att gå och vänta på det och tänka på det dagarna i ända gör mig inte gladare!)
Det som kanske berör och bekymrar mig när det kommer till dessa reflektioner är hur snabbt allt kan ändras. Från att ena dagen varit fullt frisk och inte haft ett bekymmer i världen till att hela världen välts över ända pga något besked eller en händelse. Förut så brydde jag mig inte så mycket i detta ämne mer än att tycka det är tragiskt när människor rycks bort från ett liv de inte har levt klart. Men sedan jag fått barn så har mina tankar ändrats. Tänk om jag eller någon i min familj drabbas? Eller någon vän? Hur sjutton ska man hantera det?

Jag har drabbats av att en person som stog mig nära rycktes bort från mitt liv på ett på tok för tagiskt sätt. Faktum var att jag var alderleds för ung för att då förstå kanske. Iaf för att kunna hantera detta. Det jag lärde mig av situationen var iaf att hur det än är och vad som har hänt, så kommer livet fortsätta på ett eller annat sätt.

När jag tänker på döden så är det ofta utifrån allt jag skulle missa. Mina barns uppväxt, studenter, flytta hemifrån, se när de bygger sina liv på samma sätt som jag gjort hittills (inte exakt på samma sätt men med eventuella förhållanden, barnbarn mm) och dela deras glädje inför livets händelser . Har så svårt att förstå att när allt kommer omkring så är jag faktiskt en av de personerna som kan missa mina barns utveckling pga just sjukdomar och olyckor. Gör jag något för att förebygga risken? Nej egentligen inte. För ärligt talat så vet jag inte om jag kan det. Jag kan leva mitt liv med alla faktorer omkring mig på samma sätt som jag gör nu. Jag kan givetvis vidta en viss försiktighet och inte utsätta mig för "onödiga" situationer men jag kan omöjligt gardera mig för allt. Nu är jag ingen person som hoppar från höga klippor med fallskärm, eller friklättrar på fasader eller berg men det kan räcka med att cykla utan hjälm för att allt ska ändras.
Cyklar jag med hjälm? Nej!
Är jag rädd för döden? Nej, jag bara vet att den kan vänta där bakom nästa hörn, brutal och direkt....men utan påverkan av mina handlingar...
Grundtanken är istället. Lev livet istället för att invänta döden!