Titeln på detta inlägg får en kanske att tänka på rosor,
bottenlös kärlek och andra känsloladdade ord som får en att drömma sig bort
till en tid bland rosa moln.
Det kommer inte bli sockersött och gulligt utan mer en tanke om en förutsättning för kärleken. Måste också passa på att förtydliga att detta inte är ett stort problem för mig utan bara en tanke på ett vardagligt ”problem” som säkert alla känner igen. Vill inte att någon tar åt sig…utan bara tänker till utan att ta åt sig… Detta kan med fördel tillämpas på alla relationer man har i sin omgivning om relationerna betyder något.
Tanken tillämpas givetvis inte på random idioter som bara beter sig illa i största allmänhet!
Att älska någon gör man ju inte bara i lust utan även i nöd som ”bröllopssvordomsvisan” säger. En nöd som uppkommer i relationer med jämna och ojämna mellanrum är tjafs. Någon är grinig, sur, irriterad av olika anledningar som gör att det blir tjafsigt. Det kan bero på jobb, hem, familj, mm.
Det är vid denna tidpunkt som kärleken mellan de två tjafsarna visas. Oavsett hur mycket man tjafsar så SKA man veta att ”mottjafsaren” älskar en ändå. Det kanske inte bara gäller tjafs utan bara att ena parten är grinig och den andra inte vet varför…
Det är då vikten av kärleken kommer in! Man ska inte vara rädd för konflikten, man ska inte oroa sig.
Du ska tillåta mig att ha mitt humör för jag ska veta att du (motparten) tolererar det…för att du älskar mig.
Jag ska kunna snäsa ifrån och du ska tolerera det…för att jag vet att du älskar mig…
Jag ska kunna spåra ur och du ska tolerera det…för att du älskar mig...
Alla dessa teser har ju givetvis sina gränser men grunden i allt är att om du inte accepterar mig för den jag är och hur jag reagerar, så älskar du mig inte. Nu menar jag inte att acceptansen visar sig genom att du kryper undan och inte säger något. Tjafsa, gnäll och skrik gärna emot för jag accepterar det om jag älskar dig! Det är bara viktigt att kunna uttrycka sig och det man känner. Ibland gör man det mer eller mindre smart och det måste accepteras (inom rimlig nivå) om du älskar mig.
Åter igen….säg emot om du känner för det. För det måste jag acceptera även om jag inte håller med. Men i alla motsägningar och oliktyckande på mer eller mindre neandertalisk nivå så måste vi komma ihåg…att vi älskar varandra…
Det kommer inte bli sockersött och gulligt utan mer en tanke om en förutsättning för kärleken. Måste också passa på att förtydliga att detta inte är ett stort problem för mig utan bara en tanke på ett vardagligt ”problem” som säkert alla känner igen. Vill inte att någon tar åt sig…utan bara tänker till utan att ta åt sig… Detta kan med fördel tillämpas på alla relationer man har i sin omgivning om relationerna betyder något.
Tanken tillämpas givetvis inte på random idioter som bara beter sig illa i största allmänhet!
Att älska någon gör man ju inte bara i lust utan även i nöd som ”bröllopssvordomsvisan” säger. En nöd som uppkommer i relationer med jämna och ojämna mellanrum är tjafs. Någon är grinig, sur, irriterad av olika anledningar som gör att det blir tjafsigt. Det kan bero på jobb, hem, familj, mm.
Det är vid denna tidpunkt som kärleken mellan de två tjafsarna visas. Oavsett hur mycket man tjafsar så SKA man veta att ”mottjafsaren” älskar en ändå. Det kanske inte bara gäller tjafs utan bara att ena parten är grinig och den andra inte vet varför…
Det är då vikten av kärleken kommer in! Man ska inte vara rädd för konflikten, man ska inte oroa sig.
Du ska tillåta mig att ha mitt humör för jag ska veta att du (motparten) tolererar det…för att du älskar mig.
Jag ska kunna snäsa ifrån och du ska tolerera det…för att jag vet att du älskar mig…
Jag ska kunna spåra ur och du ska tolerera det…för att du älskar mig...
Alla dessa teser har ju givetvis sina gränser men grunden i allt är att om du inte accepterar mig för den jag är och hur jag reagerar, så älskar du mig inte. Nu menar jag inte att acceptansen visar sig genom att du kryper undan och inte säger något. Tjafsa, gnäll och skrik gärna emot för jag accepterar det om jag älskar dig! Det är bara viktigt att kunna uttrycka sig och det man känner. Ibland gör man det mer eller mindre smart och det måste accepteras (inom rimlig nivå) om du älskar mig.
Åter igen….säg emot om du känner för det. För det måste jag acceptera även om jag inte håller med. Men i alla motsägningar och oliktyckande på mer eller mindre neandertalisk nivå så måste vi komma ihåg…att vi älskar varandra…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar