Det var en soliga septembermorgon. Löven hade skiftat i från sin sommargröna varma färg till den
färgranna höstnyansen av gul/röd. Jag kände hur morgonkylan kröp in i benmärgen och värmde mig med en kopp rykande hett kaffe.
Laddningen hade pågått sen gårdagen. Intaget av pizza och chips var det ultimata inför den stundande
löprundan. Det var med lätt spänning i kroppen som
löprundan tog sin början vid föräldrahemmet i Hökåsen. Solen värmde men skuggan
var kall som en vinterbris på Sydpolen. Detta var första längre
rundan på flera månader och förhoppningen var att klara milen på 60 min. Skulle benen orka? Var de lungor som legat i ide månader i sträck redo att ge blodet det syre som krävdes? Frågorna var många men svaren fanns i en
dimension jag ännu inte hade tillgång till.
Runden flöt på som förväntat när jag närmade mig en korsning. Åt ena hållet
stod Tillberga. Den by som gud glömde, där inavel är lika accepterat som
bearnaisesås på pizza och där dvärgarna går runt och pratar
baklänges. Kort och gott handlade det om
Sveriges Twin Peaks. Andra hållet
stod det
Hubbo. Min dopplats, min trygghet, mitt andra hem.
I ryggmärgen började jag svänga mot
Hubbo men min ben som strävade efter den efterlängtade milen bar mig ner mot
Tillberga. Jaja, tänkte jag. Hur farligt kan det vara?
Tillberga har väl också utvecklats de senaste 10 åren?
Allt flöt på som förväntat med en snitttid per km på 5 min och 25
sek. När jag sprang förbi skylten som förkunnade att jag
entrat byn
Tillberga mötte jag en bil. Det var ett bekant ansikte i bilen. Jag log lätt och första tanken var att jag kände mig lättad. När
ansiktet vände sig mot mig möttes jag av 2 tomma ögon.
Stirrandes och
tillintetsägande. Jag fick genast känslan att någonting inte
stod rätt till. Jag ökade löptsteget. Lukten av
moppeavgaser samt det avlägsna ljudet av
banjomusik försökte jag envist slå bort utan att riktigt lyckas. Jag höjde musiken i hörlurarna för att komma på andra tankar.
Efter någon km till sprang jag förbi tillhållet
Konsum som envist satt sina klor i
tillbergaborna. Återigen fick jag se ett ansikte jag kände igen. Det var en sk
Romfartunasupporter som jag mötte. Hejsan, sa jag samtidigt som jag klämde fram ett försök till avslappnat leende.
Supportern mötte mig med en lätt nick. En nick som var mer av avsky än av
välkomnande. Samtidigt såg jag hur huvudena på folket utanför
Konsum vändes mot mig. Det sjuka var...deras kroppar
stod var som innan och bara huvudet vände sig 180 grader.
Fan fan fan tänkte jag, det är kört! jag hörde hur någon ropade ut ett meddelande på en helt okänd dialekt. Utropet ledde dock till att
mobben utanför butiken sakta började släpa sig efter mig. Det är sjukt hur fort folk kan släpa sig för faktum är att jag sprang men ändå tog dom in meter för meter, nu förstår jag alla skräckfilmer och varför mördarna inte behöver springa.
Med 50 meter kvar till att lämna byn var
invånarna hack i häl. Som skjuten ur en kanon ökade jag farten men 2 meter från skylten som förkunnade att byn tog slut kände jag en hand på min axel. Jag får tacka min tidigare karriär som längdhoppare att jag klarade mig för med ett
jätteskutt över övergångsstället som var slutet på byn hade jag lämnat
Twin Peaks. Luften blev genast lättare och
banjomusiken upphörde... Jag stannade efter ytterligare 20 m och vände mig om. Av den
mobb som tidigare jagat mig var det inget kvar... Var allt bara en dröm?
Löprundan avslutades i hemtrevliga Hökåsen. När jag
stod i badrummet i färd att duscha gick jag förbi spegeln och slängde en blick däri. Jag
hajjade till och gick tillbaks...inbränt i mitt skinn på axeln var ett märke av en handflata... i handflatan
stod en text... "Ditt öde tillhör
Tillberga biaaaatch..."
