Äktenskapet, vad ska man säga om äktenskapet? Sedan barnsben har barn målat upp sin bild av det. Något heligt som binder det två förälskade vid varandra. Ett slags band som ger relationen styrka och en extra sköld i tider då det blåser hårt. Skulle det inte vara för att vi är gifta vem man inte hur det hade gått.
Personligen så är jag väldigt skeptisk till äktenskapet av några olika anledningar. Jag vet att det inte behöver vara religiöst men det är ändå en väldigt religiös klang som ger mig lite kalla kårar.
Jag förstår tex inte varför relationen skulle vara starkare för att man ställer sig på en speciell plats vid ett speciellt tillfälle och förklarar kärleken inför folk med någon slags tomte som ”domare”. Det är för mig likställt med att på en fest exempelvis bara ställa sig upp och berätta för alla…”jag och min sambo här vi älskar varandra och vi tänkte vara ihop och kämpa för vår relation. Frågor på det?”. Varför är det mer giltigt att göra det med en präst eller en annan vigselförrättare än att bara berätta att man är ett par? Bevisar inte våra handlingar mot varandra vad jag tycker?
Älska i nöd och lust? Har det inte bevisats vid flertalet gånger att den där nöden inte räddar äktenskap? Att det är sjukt många saker än döden som gör att äktenskap kraschar rätt ner o avgrunden.
Förstår inte varför inte ett undertecknat papper som med formuleringen ”Vi likställer vår relation och våra åttaganden i densamma med de äktenskapliga till dess att någon av oss önskar bryta dessa åttaganden via ansökan till ”bla-bla” intuitionen” kan ge samma förpliktelser som ett äktenskap. Kan till och med sträcka mig så långt att det stör mig!
Jag har inte något emot ett äktenskap och jag tycker det är skitkul att gå på bröllop. Skulle själv tycka att det vara kul att gifta sig under de omständigheter som jag finner ok. Dock kommer inte styrkan i min relation ligga i den äktenskapliga ritualen utan styrkan finns i det förtroende, den tillit och kärlek som jag och min partner ger varandra.
